Tack Astrid

Astrid Lindgren skulle ha fyllt 100 år idag om hon fortfarande hade levt. Vid ett sådant tillfälle kommer man lätt att tänka på vad hon gjort och betytt för mig och många andra. Den uppfattning jag har fått av henne genom hennes böcker, intervjuer, utställningar m.m. är att hon är en otrolig människa, så mycket mer än en sagotant. Bara för att hon har skrivit böcker för barn betyder inte det att det inte kan finnas ett stort djup och viktiga budskap och teman även för vuxna.

För mig har hennes böcker betytt mycket på väldigt många olika sätt. De kan skapa så många olika känslor beroende på vad man behöver just då. Ena gången kan det vara så skönt att få ta del av de svåra funderingarna i livet och då finns böcker som Bröderna Lejonhjärta och Mio min mio exempelvis, andra gånger kan man finna glädje i att läsa en fin kärlekshistoria som Ronja Rövardotter. Att det finns så breda register av karaktärer i historierna gör att man aldrig tröttnar på dessa berättelser, det finns alltid något nytt att upptäcka. Dessutom ger de en bild av det Sverige som mina morföräldrar växte upp i, och historia som kan vara ganska trist blir väldigt levande genom alla dessa böcker.

Samtidigt var Astrid också en person som hade mycket humor och dessa ord, som yttrades i samband med att hon 1997 utsågs till årets svensk i världen, var nog ganska typiska för henne och visar på vilken distans hon hade till sig själv och sin berömmelse:
"Jag tror att ni har glömt en sak, att jag är en gammal människa som är döv och halvblind och nästan helgalen...och den har ni gjort till årets svensk. Vi får akta oss för att sprida ut det."

Astrid har betytt så mycket för människor världen över på olika sätt och förtjänar all uppmärksamhet hon kunnat få. Skulle jag ha fått möjlighet att träffa henne skulle det första jag sa till henne vara tack.